Från Spansk-Svenska Handelskammaren vill vi hedra minnet av Bo Häggblom, som under många år var en uppskattad del av vårt affärsnätverk. Vi kommer att minnas hans entreprenörsanda, hans ödmjuka framtoning och hans insatser för att stärka banden mellan Sverige och Spanien.

Våra varmaste tankar går till hans familj och närmaste.

Vila i frid.

Doldisen som hjälpte till att koppla samman världen

Bo Häggblom sökte aldrig rampljuset. Ändå bidrog den svenske ingenjören och affärsmannen till att föra människor närmare varandra – från Latinamerika och Europa till Hongkong och det nyöppnade Kina. Bakom de stora projekten fanns en nyfiken entreprenör, en älskad make och far, och en människa som alltid trodde att framgång krävde både hårt arbete och lite tur.

AV ERIK OCH DAN ANDERS HÄGGBLOM

Vår far Bo Häggblom brukade säga att framgång är en kombination av hårt arbete och tur.

Själv hade han fått höra av sin mor att han var ett ”turbarn”, eftersom han föddes på en söndag. Det var den 6 februari 1938, på Södersjukhuset i Stockholm, och han växte upp i Lännersta i Nacka. Med facit i hand ansåg han att modern hade haft rätt: livet hade gett honom betydligt mer tur än otur.

Men de som kände honom visste att turen sällan kom av sig själv. Bakom den fanns en ovanlig uthållighet, teknisk begåvning, nyfikenhet och en förmåga att se möjligheter långt innan andra gjorde det.

Bo blev så småningom verksam i ett tjugofemtal länder. Han arbetade för fyra multinationella företag, deltog som partner i två samriskbolag och verkade senare som konsult, entreprenör och fastighetsutvecklare. Hans arbete förde honom från svenska försvarsprojekt till telefonutbyggnaden i Latinamerika, det nyöppnade Kina och de fiberoptiska förbindelser som skulle komma att förändra världen.

Trots det var han något av en doldis. Han gjorde sällan någon stor sak av sina prestationer och trivdes bättre bakom kulisserna än i rampljuset.

Från skärgården till avancerad försvarsteknik

Efter ingenjörsexamen fick Bo sitt första arbete vid Philips Teleindustri, en mindre svensk enhet som utvecklade avancerade elektroniska system för försvaret.

För honom var det ett drömjobb. Han älskade avancerad elektronik och medverkade framgångsrikt i slutförandet av ett tekniskt komplicerat projekt med styrsystem för torpeder och andra marina försvarstillämpningar. Det var en värld av precision, problemlösning och stort ansvar – egenskaper som skulle följa honom genom hela yrkeslivet.

Egentligen hade Bo inga planer på ett internationellt liv. Sverige, seglingen, motorbåtsturerna och familjens sommarställe på Runmarö i Stockholms skärgård var det liv han älskade.

När han av personliga skäl lämnade Philips tänkte han därför att några år utomlands kunde vara ett intressant avbrott.

Det blev mer än ett halvt sekel.

Tre månader för att lösa Ericssons kris

År 1964 reste Bo till Colombia på sitt första utlandsuppdrag för LM Ericsson. På vägen dit gjorde han och vännen Ulf uppehåll i New York för att besöka världsutställningen och fortsatte därefter till Mexiko, där de hyrde en Volkswagen och körde till Acapulco.

När de tre veckor senare anlände till Bogotá väntade emellertid ingen mjukstart.

Ericsson de Colombia var då en stor verksamhet med omkring femtio svenskar. Bo fick omedelbart ansvaret för ett allvarligt tekniskt problem som skapade omfattande störningar i telefontrafiken. Om problemet inte löstes inom tre månader riskerade Ericsson att förlora marknaden.

Tre ingenjörer arbetade redan med frågan. Bo räknade ut att deras metod, om arbetet fortsatte i samma takt, skulle ta närmare tjugo år. Först blev han inte trodd, men med beräkningar och dokumentation övertygade han ledningen och fick fria händer.

Han byggde upp en särskild arbetsenhet i Puente Aranda, med omkring tjugo personer i vart och ett av två skift. På nätterna konstruerade han själv den testutrustning som behövdes.

Tre månader senare var felet åtgärdat, telefontrafiken stabiliserad och krisen för Ericsson avvärjd.

Det blev början på en lång internationell karriär och förde honom så småningom från tekniken över till affärsutveckling och företagsledning.

Men Colombia gav honom något långt viktigare än en karriär. Där mötte han Cecilia, kvinnan som skulle bli hans livskamrat. De gifte sig 1968 och fick sönerna Dan Anders och Erik.

Telefonlinjer och ett möte med general Torrijos

Bo fortsatte till andra delar av Latinamerika och blev så småningom verkställande direktör för Ericsson i Panama. Där rörde han sig i en värld där telekommunikation, internationella affärer och politik ofta var tätt sammanvävda.

Under tiden i Panama träffade han även landets ledare, general Omar Torrijos. För Bo var mötet en del av arbetet, men det säger något om den nivå på vilken många av projekten bedrevs. Att bygga ett lands telefonnät var inte bara en teknisk eller kommersiell fråga. Det handlade om nationell utveckling och om människors möjlighet att nå varandra.

Bo tillhörde en generation svenska ingenjörer och affärsmän som reste ut i världen när svensk teknik hade ett mycket starkt internationellt anseende. De byggde inte bara system. De byggde förtroende och långsiktiga relationer mellan länder, företag och människor.

Beslutet som förde familjen till Spanien

År 1979 fattade Bo och Cecilia ett av familjens stora livsbeslut: att lämna Sverige och flytta till Spanien.

Dan Anders var då nio år och hade redan hunnit bo i tre länder. För honom blev flytten ett tydligt exempel på något som Bo ofta återkom till senare i livet – betydelsen av de avgörande val vi gör.

Bo visste att flera av hans egna beslut hade varit riskfyllda. Att resa till Colombia utan någon avsikt att stanna. Att lämna trygga anställningar. Att gå in i nya marknader och projekt där utgången var långt ifrån säker. Men han trodde att livet formas av en serie viktiga beslut och av viljan att sedan arbeta konsekvent för att göra dem riktiga.

Det var Valverde som förde Bo och familjen till Spanien. Projektet var en storslagen plan för ett omkring 1 500 hektar stort område i El Pardo utanför Madrid. Där skulle en helt ny administrativ stad växa fram – ett megaprojekt med rötter i Francotidens vision om ett centraliserat Madrid.

Bo engagerades i arbetet med att försöka föra denna väldiga vision närmare ett praktiskt och kommersiellt genomförande. Projektets omfattning, kombinationen av offentlig planering och internationellt kapital samt behovet av långsiktig utveckling passade väl ihop med hans erfarenheter och sätt att tänka.

Men när det politiska landskapet förändrades efter regeringsskiftet 1982 förlorade den ursprungliga visionen sin aktualitet. Valverde genomfördes aldrig på det sätt som hade planerats.

Ännu en gång hade Bo tagit en risk. Ännu en gång fick han tänka om. Men Spanien skulle förbli familjens hem.

Hongkong – familjens bas mot Kina

Under åren inom den franska telekomkoncernen Alcatel blev Kina en central del av Bos yrkesliv – och också av familjens.

År 1989 flyttade Bo, Cecilia och den yngre sonen Erik till Hongkong. Därifrån ledde och utvecklade Bo sina affärer på den kinesiska marknaden. Hongkong var vid denna tid fortfarande en brittisk kronkoloni, men överlämnandet till Kina 1997 närmade sig.

Det var en stad fylld av energi, handel och framtidstro, men också av frågor om vad den kommande historiska förändringen skulle innebära.

För familjen blev Hongkong betydligt mer än en praktisk bas. Åren där gav dem möjlighet att på nära håll uppleva en region i snabb omvandling. För Bo låg staden dessutom idealiskt placerad mellan två världar: den internationella affärskulturen i Hongkong och det kinesiska fastlandets väldiga behov av ny infrastruktur.

Kina höll på att öppnas mot omvärlden och behovet av modern telekommunikation var nästan obegränsat. Från Hongkong reste Bo återkommande in i landet och bidrog till affärer som möjliggjorde installationen av miljontals nya telefonlinjer.

Ett av de första riktigt stora avtalen omfattade omkring två miljoner linjer – och det var bara det första av flera. I samband med Spaniens dåvarande regeringschef Felipe González resa till Kina 1993 fick satsningen också politisk uppmärksamhet på högsta nivå.

I dag, när nästan hela världen är digitalt sammankopplad, är det lätt att glömma vad en telefonlinje betydde. Varje ny anslutning kunde ge en familj kontakt med anhöriga, ett företag möjlighet att nå sina kunder och ett samhälle tillträde till resten av världen.

Bo såg tidigt att telekommunikation inte bara handlade om teknik. Den skapade den vävnad som håller samman människor, företag och hela ekonomier.

Efter Hongkongåren förde hans uppdrag honom även vidare till Central- och Östeuropa. Från Nederländerna ansvarade han för det internationella Unisource-kontot och fortsatte att arbeta i gränslandet mellan teknisk förståelse, stora affärer och relationer över nationsgränserna.

Visionen under haven

Långt innan fiberoptiska undervattenskablar hade blivit ryggraden i världens digitala kommunikation såg Bo vart utvecklingen var på väg. Framtidens telefonsamtal, affärer och informationsflöden skulle inte enbart färdas genom nationella nät, utan som ljus genom ett globalt system av kablar på havsbotten.

Som Bo själv senare berättade formulerade och förmedlade han denna vision till en affärskontakt som därefter kom att tillhöra kretsen bakom det som blev Global Crossing. Kärnan i idén var ett fristående och sammanhängande fibernät som kunde knyta samman kontinenterna och möta en snabbt växande global efterfrågan på kommunikationskapacitet.

Bo gjorde aldrig anspråk på att ha grundat Global Crossing. Hans bidrag låg i något som var typiskt för honom: att tidigt se den större möjligheten, formulera den och överlämna den till människor med förutsättningar att omsätta den i ännu större skala.

Samma framsynthet låg bakom hans arbete med idén om en oberoende fiberförbindelse under Medelhavet. I projektets tidigaste fas bidrog Bo med visionen och det affärsmässiga grundtänkandet för en ny förbindelse mellan det spanska fastlandet och Balearerna. Idén fördes senare vidare och blev en del av grunden för det projekt som utvecklades till IslaLink.

Bo var alltså inte IslaLinks formella grundare eller den som senare ledde bolagets verksamhet. Hans konkreta bidrag låg före bolagsbildningen: han var en viktig idégivare och medvisionär som såg både behovet och den kommersiella möjligheten innan kabeln fanns.

Som så ofta ställde han sig inte längst fram när visionerna blev verklighet. Han sökte varken en grundartitel eller offentlig uppmärksamhet. Men han hade sett möjligheterna tidigt, delat idéerna med människor som kunde föra dem vidare och hjälpt till att sätta utvecklingen i rörelse.

Det sammanfattar mycket av hans yrkesliv. Han såg samband, förde samman rätt människor och bidrog till att stora tankar kunde ta form – ofta utan att själv kräva äran.

Ingenjören som blev entreprenör

Bos tekniska kreativitet väckte också en stark entreprenörsanda. Alla hans projekt handlade inte om telekommunikation, men de följde ofta samma mönster: att förena nordiskt kunnande med spanska eller internationella investerare och lokala möjligheter.

Vid ett tillfälle gav han sig in i fiskeindustrin och arbetade med att sälja norsk fisk, bland annat lutfisk, till Gabon. Projektet utvecklades till planer på en lokal fiskeflotta och en konservindustri med fisk i tomatsås, inspirerad av den galiciska modellen för fisk- och tonfiskkonserver.

I ett annat projekt förde han samman den spanska strömbrytartillverkaren Simon med en svensk uppfinning: en brytare som kunde aktiveras enbart genom fysisk närhet. Tekniken fick senare användning i säkerhetssystem hos stora museer.

Vissa projekt lyckades bättre än andra. För Bo var det en naturlig del av företagandet. Den som aldrig tog någon risk kunde heller inte skapa något nytt.

Dan Anders minns att Bo ibland sammanfattade sin livssyn med det spanska talesättet A Dios rogando y con el mazo dando. Uttrycket kan på spanska uppfattas som kärvare än Bo sannolikt avsåg det. För honom handlade det inte om att döma andra eller om att framgång måste framtvingas till varje pris. Hans tolkning var enklare och varmare: man får gärna hoppas, tro och be om hjälp – men bönen ersätter aldrig det egna ansvaret eller arbetet.

Det var den innebörden han förde vidare till sina söner. Hoppas på turen, men gör samtidigt allt du själv kan.

Ett samhälle på kullarna över Manilva

Efter många år av resor och internationella affärer riktade Bo så småningom sin skaparkraft mot en plats som skulle bli mycket personlig för honom: Los Altos de Princesa Kristina, på kullarna ovanför Manilva.

Han såg potentialen i marken, utvecklade området och skapade ett litet samhälle där flera gamla vänner från telekomvärlden kom att bygga sina hem. Där uppförde Bo och Cecilia sitt eget drömhus med utsikt över Sierra Bermeja och Medelhavet.

Det var ett hem präglat av deras gemensamma liv: Sverige, Colombia, Spanien och alla de länder de hade mött däremellan.

Där bodde Bo fram till sina sista dagar. Somrarna fortsatte familjen samtidigt att tillbringa på Runmarö, den svenska skärgårdsö som alltid förblev en del av hans identitet.

Senare i livet konverterade Bo till katolicismen och gick troget i mässan varje söndag. Tron blev för honom inget högljutt ställningstagande, utan en stillsam och självklar del av livet.

Mannen bakom affärerna

De som mötte Bo professionellt kunde först uppfatta honom som allvarlig och reserverad. Men bakom den strama ytan fanns mycket humor, värme och en nästan outtömlig samling berättelser från ett ovanligt liv.

Han hade mött statschefer och företagsledare, förhandlat om stora internationella projekt och arbetat på marknader som just hade börjat öppna sig mot världen. Ändå var det sällan detta han själv framhöll.

Han och Cecilia var mer intresserade av människorna omkring sig. De hjälpte när de kunde, öppnade sitt hem och byggde vänskaper som ofta varade i decennier.

År 2018, när de firade femtio år som gifta, beskrev Bo deras gemensamma liv som ett fantastiskt äventyr, fyllt av intressanta och märkliga inslag. Men det största äventyret var aldrig ett affärsprojekt, ett nytt land eller ännu en djärv idé.

Det var livet med Cecilia.

De fick nästan sex decennier tillsammans. För oss var han en kärleksfull och stöttande far. För vår mor var han hennes livskamrat och stora kärlek.

Bo Häggblom avled den 17 juli 2026, 88 år gammal, stilla i sömnen i sitt hem på kullarna ovanför Manilva.

Han gjorde aldrig mycket väsen av sig och ville sällan stå i centrum. Ändå lämnade han tydliga spår efter sig: i de samhällen han hjälpte till att förbinda, i idéerna han satte i rörelse, i de hem och vänskaper han byggde – och framför allt i människorna som älskade honom.

Kanske var han verkligen ett turbarn.

Men den turen fick alltid god hjälp av hårt arbete, modiga beslut och en blick som såg lite längre än de flesta.

Erik och Dan Anders Häggblom
Söner till Bo Häggblom